Sagor & Berättelser

Att det kan vara så upp och ner?
Ett endaste litet liv på denna stora jord...



Skjuten, påkörd, förgiftad, överkörd, genomborrad, drunknad, svulten, överdoserad,
smittad, ihjälslagen, mördad, dräpt, dränkt, strypt, ihjältrampad, dränerad,
livshandikappad, ihjälfrusen, krossad, begravd och helt enkelt dödad.

Jag menar vilket du än råkar ut för så är du ju död.. inte sant?
Nu kanske du tror att detta är en deprimerad bok..
Nej, det är det inte.
Det här är en bok om att allt kan vara upp och ner även om allt ser ut att vara precis
som det ska! För i den här världen är vi inte längre öppna med våra svagheter. Survival
of the fittest fungerar inte i vårat s.k "moderna" samhälle där vi i själva verket har backat
tillbaka i vår utveckling! Vi har förvandlat oss själva till någon form av urart i människoledet..
En art som inte förstod sina gelikar och istället för att ta sig tid att lära sig varandras
dialekter grymtade och gick vidare för att helt enkelt få en klubba i huvudet och bli liggande,
i sitt eget blod och, ja se där ja en synonym till, förblöda...

Konstigt va?
De som var våra förfäder förstod vikten av kommunikation..
Att om de förstod varandra, så skulle de ha hjälp av varandra..
Fan ta dem..
Hade det inte varit för dem så hade vi kanske inte suttit här idag.
Och varit sociala via en bildskärm och ett tangentbord.
Då hade vi haft mera skog kvar och vi hade kanske kunnat leva polygama liv utan att dö av
sjukdomar skapade i laboratorier.. (paranoia är roligt)
Jag förespråkar såklart inte polygami, inte heller monogami.. Alla former av samlevnad är
skräp enligt mig men låt oss låtsas att jag bryr mig, det blir så mycket roligare då.
Men nu sitter jag ju här och skriver detta i förhoppning att någon av alla dessa 9 miljarder
människor jag inte tycker om ska tycka om vad jag skriver? Vad är jag för en människa?
Vem tror jag att jag är? Ja du.. Eller ni? för det kanske är två, till och med, som läser
boken.. Jag ska förklara för er vem jag är, alldeles, alldeles strax...










Nel Potere è la Perfezione



Jag sitter vid datorn, framför mig står två tomma absinth flaskor.. Ja, vi har druckit upp dem
här hos mig men det var länge sen.
Jag tänker tillbaka på ett liv med skumma drycker, substanser och knivar och glödgade saker.
Jag har svårt att tro att det är mitt liv jag tänker på så jag låtsas att det är  någon annans.
Hon som levt det livet är en ganska glad person, konstigt nog. Många ser henne som stark  
och trygg..
Hon ser fruktansvärt självsäker ut och har en aura omkring sig som lockar folk till att tala
med henne oavsett om det är för att ta reda på mer om henne eller om det är av avundsjuka.
Det finns dom som går fram och kastar ur sig spydiga kommentarer och det får de gärna göra.
I hennes egna lilla värld vet hon ju att de kommer att bli påkörda av en buss någonstans ganska
snart för att de har gjort något så dumt som att försöka förolämpa en Gudinna..
Ja, så är det i hennes lilla värld är hon en Gudinna, Diktator och Madame.
Hon ser det såhär; om man kan överleva i den här skitvärlden och fortfarande känna sig perfekt
ibland så måste man ju vara något extra.
Jag är böjd att hålla med henne..

Flera gånger har hon nosat på döden.. I form av andras död och ångesten av att riskera sitt
eget liv ett par gånger..
Den skrämmer henne inte, den kommer när den kommer. Att hon gråter när andra dör är
av helt egoistiska skäl.
Det är sig själv hon tycker synd om, och i vissa fall de som stått den som dött närmast men
oftast sig själv.












Två?
Kanske vi kan kalla detta stycket för lemlästad?
Det är väl ialla fall lite så man kan känna sig i vårat samhälle idag inte sant?
Smått lemlästad av våra politiker och deras systematiska mobbing av oliktänkande.
Det kan vara nog så svårt att växa upp om man gör det i en familj
som inte följer normen.
Att sedan få "ta konsekvenserna" av det i vuxen ålder?
Det är hutlöst tycker jag. I syv och sistens så har samhället
inte ett skit att göra med hur en människa är fostrad eller vad den behagar göra bakom lyckta
dörrar tack så mycket!
Säger hon som låser dörren mer för att hålla sig själv inne från världen än för att hålla
världen ute..
Hon har flertalet gånger låst in sig, supit, skurit sig blodig, ringt en taxi, åkt till statoil, köpt mer öl,
åkt hem, druckit upp ölen, däckat,
vaknat
och skurat golvet...
Japp det är konstigt hur psyket kan funka ibland..
Men så var det då!
Ingenting funkade som det skulle i hennes huvud.
Hon hade jobb, hon mådde bra enligt sig själv men så slog det till.
Det bara fanns där.
Ett jag som tyckte att det kanske var dags att kolla så man lever?
Nåja, jag sitter ju faktiskt här så hon måste ju ha misslyckats med den dödliga biten!
I all misär..
(jag vill verkligen inte kalla det för det men det var det ett tag)
Hittade hon hem.. Alltså, metaforiskt uttryckt då.
Hon hittade sin plats på något märkligt vänster.
I en värld där de flesta andra var minst lika "konstiga" som hon var.