Begynnelse
”Får jag be om största möjliga Tysssstnad.”
Manegen fylls av ljus och ut trippar
Tre små Grisar.
Direktören ropar: Bruse!!
Och ut kommer en get.
Bruse?
Bruce?
Äsch oavsett vem så kan de
väl rädda jorden från undergång?
Fåglar flyger kring taket på tältet
och visslar visor i stämma
för att skapa stämning.
Och ge nu En Stor Applåd för bröderna Cartwright
som med sina makalösa förmågor skall roa oss ikväll!!
Publiken applåderar som tokiga.
I manegen står tre män, en bock och tre små grisar.
Lite vilsna, generade och tysta ser de sig omkring och
tystnaden lägger sig vartefter publiken inser att det blir
inte mer än såhär.
Där är dom och de gör det de kan.
De finns.
Publiken skruvar lite generat på sig och börjar tissla
och tassla med varandra.
Vad gamla de har blivit?
Hade grisarna verkligen inte mer knorr?
Varför har de inte Stora Bocken Bruse?
I manegen går Direktören fram och samlar ihop alla till en liten ring.
Han tackar alla så mycket för att de kommit och ber om ursäkt för
folket som inte besitter någon fantasi.
Cirkusens fåglar visslar på den sista tonen.
Tipp tapp tipp tapp
och snipp snapp snut
så var sagan slut...
Spännande skrivstil du har!
Och så sant hur en föreställning/berättelse kan falla platt om inte publiken är öppna för att använda sin egen fantasi.
